Vem är läraren, och vem är eleven? Kanske är det som vackrast när båda får vara båda - tillsammans. Att lyssna – vad innebär det egentligen? Att lyssna på det som andra vill förmedla. Att lyssna på det jag själv vill förmedla. Till mig själv. Till min omvärld. Till det jag hör, det jag känner, och till min själ. Ofta, när vi sätter oss i den stund då vi tänkt oss att lyssna, bär vi redan med oss våra föreställningar om vad lyssnande är. Hur det ska vara. Hur det borde kännas. Vad som är rätt. Vad som är fel. Det kan bero på sammanhanget. På om det är min partner, min arbetskamrat, en vän – eller om det är mig själv jag försöker lyssna till. Många gånger har vi redan innan bestämt oss för vad som är okej och inte okej. Vad som är möjligt och inte möjligt. Vad som får finnas, och vad som inte får finnas. Och det är just där vi går bort oss. För att verkligen lyssna behöver vi låta det som vill komma, få komma. Utan begränsningar. Utan färdiga bilder. Utan tankar om vad det ska vara eller

Att leva inifrån och ut med öppet hjärta Vi står där framför spegeln och ser oss själva i det förväntade. Vi säger: ”Det här är jag.” Men det vi ser är bara en del av oss. Inspirationen är uppvaknandet – insikten om att spegelbilden ofta drivs av rädslor. Rädslor som skapar motstånd i livet, som stoppar flödet och placerar oss i fack. Vi bär gamla sanningar. Sådana vi givit oss själva, fått i arv, fått av andra – av familj, släkt och människor omkring oss. Vi anpassar oss och tror att det är vår sanning, vår verklighet. Kroppen minns allt. Den är van att reagera på faror. Alarmet går inom oss och skapar ångest, ilska och frustration. Känslor som föds på nytt, om och om igen. Och vi känner oss fast. För vi vill så gärna tro att det vi ser i spegeln är sanningen. Den rätta vägen. Vi är rädda att förlora. Rädda för vad egot ska säga om vår prestation. Kärlek känns ibland svårt. Vi väntar på att andra ska visa att de älskar oss, medan kärleken till oss själva blir villkorad och skör. Döman

You are called. We are called—to wake up! You remember! You know the way. You see it, feeling it calling. The Light, the Sound, and the Divine. Grow and expand beyond all boundaries. Expand love, the steps of equal love. It touches every heartbeat—life itself. It reveals itself, Shows itself in the colors of the Divine— the white and the pink, and colors beyond. Your purpose is now! Grow and expand—you are free! The language flows out and resonates with love, and the echo of freedom and stillness— consciousness at its fullest creation in everything, in Love.

Universum är allas, sången och pulsen vägleder oss alla, koder för frihet, samhörighet i evig kärlek. I andens boning finns form och riktning att upptäcka det som är födelsen, och pånyttfödelsen. Treenighetens sigill bär vi med oss som en påminnelse att följa en riktning mot upptäckten om vad vi är i evigheten. Ljusets kraft och moder och fader skapar balans, ni hämtar kraften där och sanningen om er själva, er hemvist, er väg. I trygghet ska ni vandra närda och älskade sedan ni klev in i denna värld av upptäckter, se världen och skapelsen inifrån och ut, och du får tillgång till helheten. Älskade människa.

Det är en stilla och vacker kväll. Jag sitter här och tittar ut över trädgården, omsluten av mörker. Mörker kan kännas skrämmande, för när vi inte kan se blir det lätt att rädslan tar över. Det okända kan verka stort och hotfullt, och vi känner oss små inför det vi inte förstår. Men om vi stannar upp en stund, låter våra ögon och sinne vänja sig vid mörkret, börjar vi se mer. Formen på träden, glimtar av ljus här och där, små tecken på liv omkring oss. Och när vi tillåter oss själva att se, blir vi också öppna för det som är dolt i mörkret. Vi inte bara ser – vi känner också. Vi börjar förstå att det inte är helt mörkt omkring oss, att ljuset alltid finns där, väntande på att bli upptäckt. På morgonen sprider solen sitt ljus över världen. Då ser vi klart att det var vår egen rädsla som gjorde oss blinda tidigare – att vi inte kunde se var inget annat än vår egen spegling, våra egna tvivel och rädslor. Och precis som solen lyser upp trädgården, finns det ljus i vårt inre som alltid kan

Rösten finns där för att vi ska kunna mötas. För att vi ska kunna höra, känna, lukta, se och förstå. Rösten bär med sig långt mer än bara ljud – den bär våra känslor. Rösten bär det som rör sig inom oss. Den är stark och talar om vad våra hjärtan är fyllda av, men också om tomheten, det som saknas men ändå ropar efter att få ta plats. Rösten bär oss varje dag. Vi kan lyssna till rösterna runt omkring oss, tillåta dem att röra vid vårt inre och hjälpa oss att växa. Den kan leda oss till insikt om vad som pågår, visa oss sanningar – om oss själva, om vår plats, och om vår egen röst. Jag vet att många hör röster som skrämmer och gör oss osäkra. Vem är jag? Vem är de? Var är min plats – finns det ens en plats? Och var vill jag att den platsen ska vara? Du har en egen röst. Den finns bara inom dig, för din röst är unik. Den kommer att berätta precis det du behöver veta, om du väljer att lyssna till dig själv. Se kärleken som blommar inom dig. Se den, lev den, uppmärksamma den. Älska dig sjä