Så stod hon där, min vän, och väntade. Vi hade länge undrat hur livet skulle ta form. Genom våra möten fann vi båda tryggheten och vilan att fortsätta vår vandring, med arbetet, viljan och tålamodet hand i hand med tilliten.

Först i en brådska som kändes fin, men senare också krävande. Skavet som sakta ropade, och jag grubblade utan att förstå att skavet var mitt och inte andras.

Livet bestämde sig för att överraska på så många olika sätt, både i uppmuntran och utmaningar.

Så mötte jag silvereken, skimrande med blad och grenverk som fångade solens strålar och speglade något annat. Vindens viskningar. Silverekens ljud av fågelsång och skratt.

Jag vandrade genom dess stam och ner i underjordens mörker och vila, djupt ner i det innersta. Där började myllans sådd, frön jag redan planterat men inte tittat till. Först nu insåg jag dess prakt.

Skyndsamt började jag vattna med kärlek, vattna och ge tid.

Solens strålar vandrade genom silvereken och reflekterade ljuset in i mitt innersta, där trädgårdens prakt nu bredde ut sig.

Så kom förfrågan från draken Helen, som med sina utsträckta vingar spanat, samlat, fyllt på och låtit det uråldriga göda marken där silvereken nu vuxit sig bortom.

Ingen med vakna ögon kunde undgå silvereken. Silvereken är i stånd att veckla ut sin krona av ljus i alla väderstreck och genomborra allt som försökt stänga silverekens tillväxt.

Nu är allt klart.

Färden bortom, inom och utom visar sig.

Under silvereken vilar nu draken, enhörningen, lejonet och ormen, fåglarna, gräset, blommorna, maskarna och änglarna.

Alla i livslevande kärlek.

I evig kärlek.