Tilltro och tillit till vår egen förmåga, sa hon.
Hon stannade i farten, som för att hämta andan inför sanningen och det viktiga hon så länge ruvat på.

Viljan och modet satte sig i förarsätet.

Hon frågade:

Vilka fler vill åka med mig på resan?

Visheten och ödmjukheten klev på.

Kärleken var en självklar kompanjon.

Bilen var blå och tyget grönt.

Kuddarna i guld och gasen i rött.

Kroppen vid ratten.

Själen runtom.

Så satte hon foten på pedalen och började gasa.

Utan karta, men med en plan.

Att leva inifrån och ut.

Med ett öppet hjärta.

I frid.

Resan började i kylan under Nordstjärnan.

Bland mörka nätter och kalla vintrar.

I skogens trygga famn.

Där midvintersolen och midsommarsolen satte prägel på årstiderna och rytmen.

På självaste livet.

Lika mörkt.

Lika ljust.

Och hon stod förundrad inför dess liv.

Luftens kyla genom näsan, ner i bröstet, lungorna och hela kroppen.

Den renar.

För bort det som inte längre behöver bäras.

I månens ljus faller skuggorna långa över den knastrande snön.

Norrskenet svävar och böljar i grönt och rosa.

Som en levande lägereld över himlen.

I mörkret och ljuset.

I värmen och kylan.

Är hon född och bevarad.

Härdad och påmind om vem hon är.

I den varma midsommarnatten fylls hon av solens energi.

Den lagras i varje cell.

Blir till hennes inre ljus.

Ett ljus som aldrig slocknar.

Det är drivmedlet i hennes farkost.

Ett drivmedel som lyser vägen mot den inre boningsplatsen.

Trädgården inom hennes varande.

Platsen hon ännu inte känner till.

Men som hon redan odlar.

På sin stubbe i skogen.

Inför häggens blomning.

Bland granarna och sommarens blomsterängar.

I leken och samtalen med djuren och skogen.

Med bäcken och vildblommorna.

Med barnen, mamma och syskonen.

Med pappa och farfar.

Med sin by.

Sin hemvist.

Här hör jag hemma.

Här är jag född av kärleken.