Vi är här för att finna oss själva, att vara den vi är i sanning inom oss.

Jag har skruvat på frågan om vad jag egentligen vill. Hur vet jag vad jag är och vill? När kan jag komma till tals?

Jag borde ha förstått. Skulden dimper ner som ett slag i magen. Jag visste, men kunde inte göra något. Eller var det mitt ansvar? När blev det mitt ansvar?

Först gömde jag mig. Jag visste inte vart jag skulle börja eller vart jag skulle ta vägen. Jag behövde berätta för någon som inte fanns mig nära. Jag skämdes, både för det som var gjort och det som var ogjort.

Hur kunde jag se bort?

Se bort från mig själv. Krympa mig själv så mycket att jag nästan glömt vad som känns inom mig.

Vad finns kvar i mitt mörker av skuld och skam?

Jag hittade mig själv i ljuset som fanns där inne, i det mörkaste.

Jag tog tag i min egen arm och reste mig. Jag fattade ljuset i min hand och började utforska mörkret. Jag trevade efter dess väggar, kände det sträva, kalla och fuktiga. Jag kände lukten av mörker.

Men så kom den.

Vindpusten.

Draget från vinden som tog ljudet av fågelsången med sig och doften av frihet.

Ivern tog tag i mig och jag kände, för första gången på länge, att någonstans här finns en utgång. En öppning.

Jag kände svetten rinna ner över mina ögon och kom på att jag kanske skulle torka mina ögon. Kanske hade jag glömt att göra mig ren från smutsen.

Jag tog duken och torkade pannan och sedan ögonen, och just där kände jag att en tår från ögat hjälpte mig att öppna ögonen. De hade slutits för att skydda mig i mörkret.

När jag kisade med ögonen såg jag vart vinden kom ifrån, för i vinden fanns ljuset och doften av grönskan.

Med ännu större iver spottade jag i duken och torkade ögonen en gång till. Då öppnades mina ögon och mörkret hade förvandlats till ljus.

Jag såg mörkret, men det var ljuset som omfamnade allt, även mörkret.

Jag hade vandrat runt i grottans mörker och intalat mig själv att det var mörkt och svart, men jag hade glömt att torka bort dammet och smutsen från mina ögon.

Och nu minns jag varför jag klev in i mörkret.

Jag minns att jag glömde bort mig själv. Min egen kärlek gav jag bort. Mitt själv gav jag till alla andra i ivern att vara och finnas för deras välmående.

Jag insåg att vi alla kan må bra.

Jag behövde ge mig själv utrymmet att vara värdig kärleken och ljuset för att också kunna dela det med alla andra.

Att visa vem jag i sanning är, så att andra kan välja det som är bäst för dem och deras egen tillväxt.

Jag ser nu både ljus och mörker och förstår dem båda och den balans som finns inom mig.

Tack, ljuset.

Och tack, mörkret.

Tack för tillväxten.

Tack för transformationen.